När Tilda är nära att drunkna och spolas i land på den olycksbådande
ön mitt i sjön skruvas hennes känslighet upp. Hon tränger djupare in i
en värld av övernaturliga varelser och mystiska samband där ingenting är
som det först verkar. Samtidigt vakar någon - eller något - över varje
steg Tilda tar ...
I en värld av sällsamma skuggväsen, undangömda
kråkslott, en bottenlös näckrosdamm och en uråldrig maktkamp söker
Tilda sanningen: Vad hände med Tildas försvunna mormor? Vem ligger bakom
den ondskefulla stämningen vid sjön? Hur känns den stora kärleken? Och
vem är Tilda själv egentligen?
Okej, nu måste jag såga en bok på ett bra sätt. Hur gör man det? Om man verkligen somnade under läsningen, fick ångest när man bara såg boken, och hur sågar man en bok som fyllde ögonen med tårar bara för den va så tråkigt och dålig?
Har läst flera recensioner där man poängterar att boken är en rysare och väldigt skrämmande. Nu är det så att jag är väldigt väldigt väääääldigt känslig mot ordet skräck, filmer kan jag absolut inte se och inte heller kan jag läsa böcker med genren thriller. Har kollat på en skräckfilm i hela mitt liv och det slutade med att jag fick ha en lampa tänd i en månad. Den här boken gjorde mig inte mörkrädd, antingen så har jag tuffat på mig riktigt ordentligt eller så har skräcken förlorat sin läskighet rejält.
Men samtidigt så finns det något vackert över den här boken, i boken dyker skogsrån upp, vi har näcken, vittror, oknytt, och älvor. Och så är beskrivningarna av miljöerna är fantastiska, men i stort sett i tilltalade inte boken mig särskilt mycket. Jag tyckte även att den där kärleksromansen inte var något vidare och den kändes inte alls genomtänkt. Killen var ju för tusan kär i Tilda innan de hade träffats!
Jag gillade inte den här boken något vidare, ibland är det så, det måste finnas några såna böcker också. Tummen upp iaf för det fina omslaget, jag kommer inte rekommendera boken vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar