Jag hade egentligen ingen lust att läsa Det är jag som är Caroline av Peter Barlach, men så fanns den på skolbiblioteket och jag lånade hem den. Jag vart riktigt överraskad över hur bra den var, men ändå så fattades något. Vi får följa Caroline som är 17-år och har precis dragit hemifrån. Hennes mamma och hon bara bråkar hela tiden och hennes pappa bara dricker, på något sätt lyckas Caroline skaffa både jobb och bostad.
Jag börjar inse att såna här böcker inte alls passar mig längre, det fanns en tid för länge sedan då jag bara slukade såna här böcker ungdomsböcker. Caroline är en väldigt intressant karaktär att läsa om, men hon känns inte så trovärdig och hur hennes omgivning och medmänniskor reagerade känns inte heller så trovärdigt. Caroline är inte en person jag skulle vilja va vän med, jag tyckte nog aldrig om henne när jag läste boken. Men jag gillar hur hon slänger käft med sin chef, med kunderna på jobbet och hur hon alltid har svar på tal. Men hur hon behandlar människor äcklar mig, speciellt mot sin ex-pojkvän.
Peter Barlach lyckades verkligen med språket, boken har ett ungdomligt språk men det vart aldrig töntigt eller barnsligt, vilket det lätt kan göra när författare ska försöka skriva på ett ungdomligt sätt. Hans språk är rappt, välformulerat och enkelt. Även om boken är ganska tjock så gick det snabbt att läsa ut den och bokstäverna var ganska stora, jag hade nog inte pallat och läsa den här i pocketformat.
Något jag uppskattade med den här boken var allt mat det snackades om. Allt lät underbart och jag gillade att läsa om hennes relation med sin pappa. Det var fint att hennes pappa var nykter när dom skulle laga mat tillsammans, tänk om fler alkoholiserade var så mot sina barn!
När jag tänker tillbaka på handlingen så lockar den mig inte alls, boken känns lite för vanlig och det känns redan som om jag har hört den här historien förut.
Titel: Det är jag som är Caroline
Författare: Peter Barlach
Antal sidor: 315 sidor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar